Vägen till en lön att leva på
Den Fairtrade-märkta produkten du precis har köpt kan ha producerats av en anställd eller odlare som fortfarande lever i fattigdom. Hur är det möjligt?
Det är lätt att önska att Fairtrade var en trollstav med vars hjälp några av världens fattigaste länder kunde få en god ekonomisk utveckling och välstånd. Där alla odlare och anställda har tillgång till rent dricksvatten och fyllda kylskåp. Men Fairtrade är inte magi. Fairtrade handlar om en gemensam vilja om en väg framåt och hur vi kan nå det stegvis. Fairtrade är ett av flera viktiga verktyg för att förbättra odlare och anställdas arbets- och levnadsvillkor.
En av de branscher som vi arbetar med, och som kännetecknas av låga löner, är rosindustrin. Anledningen till att minimilönen är så låg inom rosindustrin, är de mycket pressade priserna på rosor inom detaljhandeln i importerande länder, såsom Sverige. Dessutom är det en extremt konkurrensutsatt sektor i producentländerna. Det är en mycket dålig kombination.
Ett av kraven för att få vara Fairtrade-certifierad är att plantaget betalar sina anställda den officiella minimilönen som fastställts i landet. I de länder där det inte finns en minimilön, ska det regionala branschgenomsnittet tillämpas. Men i vissa länder är minimilönen så låg att det i själva verket inte är en lön att leva på. Och därför kommer det att finnas vissa anställda inom Fairtrade-systemet, som tjänar en minimilön, men fortfarande lever i fattigdom.
För att höja lönerna ställer Fairtrade krav på att arbetsgivarna varje år ska öka de anställdas löner, och att gapet mellan nuvarande lön och levnadslön minskar. Det är orealistiskt att kräva av den enskilda plantagen att de omedelbart måste höja lönerna till en levnadslön, vilket ofta skulle vara en ökning med cirka 100 procent. Det skulle leda till att plantagen skulle behöva höja priset på varor till en nivå där de inte längre skulle vara konkurrenskraftiga på marknaden. Det är ett svårt dilemma, för oavsett hur mycket Fairtrade vill höja anställdas inkomster till en lön att leva på omedelbart, så önskar vi inte på något sätt förstöra för Fairtrade-certifierade plantage att verka på marknaden eller riskera att de anställda förlorar sina jobb.
För att kompensera för skillnaden mellan minimilön och levnadslön, får de anställda en försäljningsbaserad Fairtrade-premie som gemensamt beslutas hur den ska användas. Det kan handla om stipendier till de anställdas barn, subventionerad lunch på arbetsplatsen, att bygga en skola eller en vårdcentral. Majoriteten av Fairtrade-premien måste användas till gemensamma projekt, men de kan också välja att ta ut 20 procent i kontanter, i vissa fall också upp till 50 procent.
En utmaning i arbetet med att gå mot en levnadslön har varit att det inom jordbrukssektorn inte finns några fastställda nivåer för vad en levnadslön är i de länder och regioner vi verkar. Fairtrade har därför varit drivande för att inom ramen för ISEAL (paraplyorganisation för sociala märkningar) tagit fram gedigna rapporter för att fastställa dessa nivåer. Det finns rapporter för sju länder och regioner där Fairtrade verkar, bland annat Dominikanska republiken och Kenya, och fler är på gång.
När vi vet skillnaden mellan nuvarande lön för anställda på Fairtrade-certifierade plantage och den fastställda levnadslönen behöver gapet mellan dem slutas. Det finns olika pilotprojekt och strategier för hur det ska göras. En viktig del är att vi då kan räkna ut vad en Fairtrade-certifierad banan behöver kosta för att de som producerat dem ska få en levnadslön. En annan viktig del är att samarbeta med fackliga organisationer för att se till att stärka anställdas rättigheter, framför allt i de kollektiva förhandlingarna där lönen fastställs.
Genom att Fairtrade är förmånstagare för PostkodLotteriet har vi kunnat bidra till att anställda, mellanchefer och chefer på Fairtrade-certifierade banan- och rosplantage i Ghana, Kamerun, Kenya och Etiopien får utbildning kring anställdas rättigheter och stärks i förhandlingen om arbetsvillkor och lön. En viktig komponent är också kvinnors rättigheter, där vi i Sverige tycker att det är självklart att kvinnor ska ha rätt till en egen försörjning och inte ska diskrimineras, men i många av de länder där Fairtrade verkar finns fortfarande stora problem och hinder för kvinnor. Därför behövs också utbildningsinsatser för att se till att kvinnors rättigheter tas tillvara.
Vi kan inte själva utrota fattigdom men tillsammans med andra aktörer är Fairtrade ett viktigt verktyg för att människor själva kan ta sig ur fattigdom. Här kan du och jag spela en roll. Varje gång vi handlar gör vi skillnad. Men det är inte enkelt och det är en lång resa att utrota fattigdom i världen. Men jag hoppas du är med oss på resan.