Fattigdomsgränsen höjs – miljoner fler fattiga

Den internationella fattigdomsgränsen höjdes i september 2022 till 2,15 dollar om dagen. Det nya måttet gör att fler räknas som fattiga – i en tid då fattigdomen redan ökar i spåren av pandemin och inflationen. Samtidigt menar många att gränsen är för lågt satt.

Det är Världsbanken som fastslår den internationella fattigdomsgränsen, som nu höjs från 1,9 dollar om dagen till 2,15. Höjningen baserar sig på inflationen. Men inte den nuvarande höga inflationen – så snabbt hinner inte Världsbanken arbeta. Istället baseras höjningen på att det normalt råder åtminstone någon nivå av inflation i världen. Därför höjs fattigdomsgränsen successivt.

Det ligger ett stort, tidskrävande jobb bakom fastslagandet av gränsen. Data från världens 15 fattigaste länder har samlats in och konverterats till en gemenam valuta genom att använda så kallad köpkraftsjustering, eller Purchasing Power Parity (PPP) på engelska. Därför talar Världsbanken om att gränsen är satt till 2,15 PPP-dollar per dag.

Olika fattigdomsgränser i olika länder

Tanken med den internationellt gångbara siffran är att den ger en mer korrekt översikt än om Världsbanken skulle basera sin statistik på varje nations egna fattigdomsgräns. Detta eftersom gränserna är satta på olika nivåer och utefter olika kontexter beroende på land. I Sverige ingår exempelvis i måttet på ”baskonsumtion” att en individ ska ha råd med dagstidning, telefon och avgift för a-kassa. Det är saker som inte finns med i de allra fattigaste ländernas definitioner.

I länder som Sverige och USA är 2,15 dollar alldeles för lite pengar för att över huvud taget klara sig. Därför sätter Världsbanken även andra internationella gränser för medel- och höginkomstländer. Även de gränserna har nu uppdaterats.

Det är helt enkelt ganska komplicerat. Och däri ligger en del av kritiken: Beräknandet av de nya gränserna har tagit fem år, vilket betyder att den är baserad på kostnadslägena i världens fattigaste länder år 2017. Det är alltså redan nivåer som kan anses gamla, särskilt med tanke på det senaste årets höga inflation.

Olika sorters fattigdom

Det finns också kritik mot att sätta en så tydlig gräns som 2,15 dollar. Många av de människor som lever på 2,5 dollar om dagen, eller till och med 3 eller 4, kan inte heller anses leva ett fulldugligt liv med tillgång till det vi räknar som grundläggande mänskliga rättigheter. Ändå hamnar de inte i statistiken som extremt fattiga.

Dessutom fångar gränsen bara in dem som lever i så kallad absolut materiell fattigdom. Det som inte täcks in är den relativa fattigdomen som är utbredd även i många hög- och medelinkomstländer, där människor ibland har det betydligt sämre ställt än sina grannar.

Samtidigt är de allra flesta överens om att vi behöver mäta fattigdomen, på något sätt.

Andra mått på fattigdom

På Fairtrade talar vi ofta om en så kallad levnadsinkomst eller en levnadslön. Det är den inkomst som en människa behöver för att kunna försörja sig själv och sin familj med näringsriktig mat, en anständig bostad, utbildning, sjukvård, vatten, transporter, kläder och andra väsentliga behov. Familjer ska ha råd att skicka barnen till skolan och låta mor- och farföräldrar gå i pension. Nivåerna för en levnadsinkomst är ofta betydligt högre än den internationella fattigdomsgränsen.

För anställda vid plantager och på fabriker talar vi istället om levnadslöner. Även de är noggrant uträknade utefter lokala behov och kostnader, men då per arbetsvecka. Fairtrade är starka förespråkare av att levnadslöner borde gälla istället för nationella minimilöner, som ofta är alldeles för lågt satta.

Fairtrade är med och fastställer nivåer för levnadsinkomster på olika platser genom organisationen Global Living Wage Coalition. Hur mycket en odlare eller anställd behöver tjäna per vecka eller år varierar enormt  beorende på land och geografiskt område. För en odlare på landsbygden i Guatemala, exempelvis, kommer nivån vara helt annan än för en anställd vid en rosplantage i Etiopien.

Hur många i världen är fattiga?

Enligt Världsbanken gör den nya fattigdomsgränsen att siffran över extremt fattiga nu ökar marginellt – från 659 miljoner till 674 miljoner. Det representerar cirka en elftedel av världens befolkning. Då talar vi alltså om de människor som lever under den nya gränsen på 2,15 PPP-dollar per dag.

Men om man istället tittar på hur många som lever under 5,5 PPP-dollar per dag, vilket var fattigdomsgränsen för höginkomstländer fram till september i år, handlar det om mer än hälften av världens befolkning. Det är människor som inte klassas som att de lever i extrem fattigdom – men som ändå kämpar för att tillgodose grundläggande behov. Den gränsen har Världsbanken nu höjt till 6,85 dollar.

Till råga på allt går utvecklingen för första gången på flera decennier åt fel håll. Pandemin och den höga inflationen har gjort att fler människor riskerar att hamna i fattigdom, istället för att lyftas ur den, vilket länge varit trenden. Det är en dyster utsikt inför år 2030 då fattigdomen enligt de globala målen ska vara helt utrotad. I  målen, främst mål 1 i Agenda 2030, definierar man fattigdom enligt just Världsbankens internationella fattigdomsgräns.

Så måtten är viktiga och relevanta för att kunna bedöma ungefär hur många människor som lever i fattigdom, och även för att avgöra var i världen det finns störst behov av internationella insatser. Men viktigast av allt är egentligen att de insatserna trappas upp och intensifieras.

Fairtrade verkar i många av de länder där fattigdomen är som allra mest utbredd. Genom minimipriser, premier, utbildningar och kriterier för att alla ska kunna göra sina röster hörda och respekteras i arbetslivet, bidrar Fairtrade till ökade inkomster för några av de fattigaste människorna i världen.

Så när du väljer Fairtrade, bidrar du till att färre människor i världen tvingas leva i fattigdom. Oavsett hur man mäter den.