Kampen mot fattigdom riskerar stanna av – 3,5 miljarder drabbade
Världen har gjort stora framsteg mot fattigdom, men nu hotas utvecklingen av en ”polykris” – flera globala kriser som samverkar och förvärrar varandra. Enligt en rapport från Världsbanken riskerar kampen mot fattigdom att stanna av utan kraftfulla och samordnade insatser, särskilt för de mest utsatta. 44 procent av världens befolkning lever nu i fattigdom.
Världsbanken definierar extrem fattigdom som att leva på mindre än $2,15 per dag – ett belopp som gör det mycket svårt att uppfylla ens de mest grundläggande behoven. Men Världsbanken har även tagit fram en högre fattigdomsgräns på $6,85 per dag, som mer rättvist speglar levnadsvillkoren i medelinkomstländer och omfattar fler aspekter av välmående. 3,5 miljarder människor, det vill säga 44 % av världens befolkning, lever i dag under den gränsen, enligt rapporten Poverty, Prosperity and Planet. Det är en grupp som har växt på senare år, delvis på grund av covid-19-pandemin och inflationen.
Fattigdom handlar inte bara om brist på pengar; det är en situation som begränsar människors möjligheter till ett tryggt och värdigt liv. Vid sidan av monetär fattigdom använder Världsbanken därför även begreppet multidimensionell fattigdom, som tar hänsyn till tillgång till utbildning och grundläggande infrastruktur, som el, sanitet och dricksvatten. Genom att betrakta fattigdom från flera perspektiv kan insatser formas för att bemöta olika orsaker till utsatthet. På vissa platser är den multidimensionella fattigdomen mycket högre än den monetära. Exempelvis i länder som Benin och Guinea där mellan 10 och 20 procent lever under gränsen för extrem fattigdom men 40 till 60 procent lever i multidimensionell fattigdom, som att inte ha tillgång till el eller avlopp. Då kan insatser för att förbättra sanitet och tillgången till el vara lösningar för att höja levnadsstandarden även om de inte direkt innebär högre inkomster.
Polykris driver fattigdom
Vid en polykris existerar flera kriser simultant. De sammanflätas med varandra och förvärrar gemensamt utfallet. Enligt Världsbanken innefattar den nuvarande polykrisen covid-19-pandemins effekter, men även flertalet fall av långsam ekonomisk tillväxt, hög skuldsatthet, klimatrisker, instabilitet och osäkerhet.
I FN:s Agenda 2030 är det första målet att helt utrota extrem fattigdom och skapa ett mer inkluderande samhälle globalt. Världsbanken rapporterar dock att det blir mycket svårt att nå ens sitt eget mål om att minska extrem fattigdom till under tre procent före 2030, om inte utvecklingen skyndas på markant, särskilt i låginkomstländer och konfliktområden. Slutsatsen är att 7,3% av världens befolkning troligtvis kommer leva i extrem fattigdom år 2030. Samtidigt kommer 40% att leva på under $6,85 per dag samma år. Flera faktorer, däribland pandemins långsiktiga effekter och ökad ekonomisk osäkerhet, har bidragit till att stoppa tidigare framsteg.
Polykrisen innebär att de hinder som finns för en hållbar framtid med minskad fattigdom behöver tacklas med ett helhetsperspektiv. Problemen driver på varandra, därför är det viktigt att ta hänsyn till hur de samverkar.
Så bidrar Fairtrade i kampen mot fattigdom
Världsbanken anser att de tre viktigaste aspekterna för att förbättra livet för fattiga är att stötta ekonomisk tillväxt som använder mänsklig arbetskraft, investera i mänskligt kapital som utbildning och sjukvård samt att stötta genomtänkta sociala skyddsnät. Fairtrades arbete bidrar till samtliga aspekter.
För att tillväxten och arbetsmöjligheterna ska få önskad effekt är det viktigt att se över villkoren och kompensationen för dem som arbetar – vilket är själva grunden i Fairtrades verksamhet. Genom kriterier för bland annat anställda vid plantager, och genom Fairtrades minimipris, får odlare och anställda ökade möjlighet att planera för framtiden. Minimipriset utgör också ett slags skyddsnät mot plötsliga prisfall. Fairtrades krav på demokratiska organisationsstrukturer utgör ytterligare skyddsnät, och forskning visar att Fairtrade-kooperativ är starkare och mer demokratiska än deras icke-certifierade motparter.
Fairtrades metoder för fattigdomsbekämpning adresserar både den monetära och den multidimensionella definitionen. Ett exempel är Fairtrade-premien, det vill säga den extra summa pengar som odlare och anställda tjänar vid försäljning av Fairtrade-varor, utöver minimipriset. En viss del av premien får betalas ut för att minska gapet till levnadslön eller levnadsinkomst, medan resterande används till sociala utvecklingsprojekt – exempelvis just utbildning och sjukvård. Hur premien spenderas avgörs gemensamt av odlarna.
Levnadsinkomst och levnadslön: För en värdig levnadsstandard
Två nyckelbegrepp för att bekämpa fattigdom är levnadsinkomst och levnadslön. Levnadsinkomst appliceras på de som inte har en arbetsgivare, som odlare vid familjeägda gårdar. För de som är anställda på exempelvis plantager eller fabriker gäller begreppet levnadslön. Vissa länder har minimilöner, men de ligger ofta långt under gränsen för en levnadslön. Implementering av levnadslön och levnadsinkomst är en viktig del i kampen mot fattigdom.
Att ha en levnadsinkomst eller levnadslön innebär att en individ eller familj har de ekonomiska resurser som behövs för att möta grundläggande behov, med en viss marginal för oförutsedda utgifter. De inkluderar bland annat utgifter för näringsrik mat, anständig bostad, utbildning, sjukvård och kläder. Eftersom förutsättningarna skiljer sig åt mellan olika platser och sektorer skiljer sig även vilken summa som krävs för att nå en levnadslön eller levnadsinkomst. Gränserna är svåra att sätta – något som Fairtrade dock deltar i att göra genom organisationen Global Living Wage Coalition.
