blogg / 07 Jun 2018

Fairtrade bemöter ledare i Svenska dagbladet och rapport från Slöseriombudsmannen

Maria Ludvigsson skriver i en ledarartikel i Svenska Dagbladet den 7 juni om Fairtrade med hänvisning till en rapport från Slöseriombudsmannen. Både artikeln och rapporten innehåller felaktigheter och missuppfattningar.

Fairtrade är en global certifiering som verkar i länder med utbredd fattigdom där utmaningarna är stora, svåra och komplexa. Maria Ludvigsson skriver i dagens ledare i SvD att ”Fairtrade tycks vara en välmående kassako” som verkar för att gynna dess ägare. Här är det vi som måste be Maria Ludvigsson att utveckla hur hon menar. Resonemanget saknar grund.

Odlarna äger 50 procent av Fairtrade International

Det här är fakta: Fairtrade International ägs till 50 procent av de odlare och anställda som certifieringen verkar för. Den andra hälften ägs av de 21 nationella Fairtrade-organisationer som representerar marknaden, där Fairtrade Sverige är en av dessa. Det innebär att Fairtrade Sverige äger motsvarande ca 2 procent av Fairtrade International. Fairtrade Sverige AB ägs till 50 procent av LO och 50 procent av Svenska kyrkan. LO:s och Svenska kyrkans inflytande och rösträtt i Fairtrade International motsvarar därmed ca 1 procent vardera. Att handel som verkar för att värna mänskliga rättigheter och stärka odlare i länder med utbredd fattigdom ska fungera som ett slagträ i den allt mer hätska politiska debatten är synd. Fairtrade är ingen partipolitisk fråga utan en fråga som berör alla.

Ägarna har aldrig plockat ut en vinst

Fairtrade Sveriges ägare, LO och Svenska Kyrkan, har aldrig plockat ut någon vinst. Det överskott som Fairtrade Sverige AB genererar återinvesteras i verksamheten, genom bidrag till Fairtrade International, för exempelvis utveckling av nya kriterier och producentstöd för att säkerställa processen och genom sänkta licensavgifter. Under de senaste sex åren har Fairtrade Sverige tredubblat sitt bidrag till Fairtrades internationella arbete och nästan halverat snittlicensavgiften. De som gynnas av Fairtrade-certifieringen och det arbete Fairtrade Sverige gör, är odlare och anställda som producerar de varor vi dagligen konsumerar.

Jämförelse om merkostnad saknas från Slöseriombudsmannen

I sin ledare hänvisar Maria Ludvigsson till en rapport som Slöseriombudsmannen publicerar idag. Slöseriombudsmannens huvudsakliga kritik handlar om att Fairtrade City-diplomerade kommuner lägger 156 miljoner på arbetet med Fairtrade, varav 148 miljoner går till inköp av Fairtrade-märkta produkter.

Denna kritik faller på sitt eget grepp, då det intressanta är hur stor merkostnad valet att efterfråga produkter som följer rättvishandelsprinciper medför. Kommunerna skulle konsumera kaffe, te, bananer och dylikt även om de inte var diplomerade Fairtrade City.
Det är sant att det kostar lite mer att upphandla produkter som ställer krav på bättre produktionsvillkor för producenterna jämfört med konventionella produkter, där motsvarande krav ej ställs eller kontrolleras. Kommunens beslut om att ta denna merkostnad bottnar oftast i att man ser sig ha ett ansvar för att se till att kommunens skattepengar inte ska bidra till att mänskliga rättigheter kränks i produktionen av de varor som konsumeras inom kommunen.

Hur stor den ökade kostnaden blir beror på hur upphandlingsförfarandet ser ut inom kommunen. Det vill säga om förfrågan utifrån rättvis handelsprinciper har varit en del av kommunens ramavtal, hur stor del av anbudet det utgör eller om inköpen görs som komplement till befintliga avtal.

Men att det handlar om 148 miljoner är direkt felaktigt. Detta skriver rapportförfattaren själv i sin slutsats: ”Även om kostnaderna för Fairtrade med stor sannolikhet är väsentligt högre än uppskattningarna i denna rapport handlar det inte om enorma summor i de flesta kommuner. Flera kommuner är också noga med att påpeka att det handlar om varor som köpts in ändå.”

Hypotetiska resonemang om opinionsbildning

När det gäller kostnaden för opinionsbildning, så vill rapporten hävda att det egentligen rör sig om mycket större summor än de 42 000 kr per kommun som man räknat ut ifrån kommunernas egna uppgifter. Resonemanget är väldigt hypotetiskt i rapporten kring de lönekostnader som egentligen borde läggas till för dessa evenemang. Om vi tittar på hur dessa arrangemang ser ut i verkligenheten sker de oftast i samband med andra större events som kommunen satsar på, till exempel kulturdagar eller events där man passar på att informera om kommunens hela hållbarhetssatsning och kräver inte de arbetsinsatser som rapporten hävdar.

Att Sveriges kommuner ställer sociala krav i sin upphandling och har en tydlig målsättning med fokus på hållbarhet, borde ses som positivt. De kommuner som i dag är Fairtrade City-diplomerade, engagerar sig just för global rättvis handel och etisk konsumtion med respekt för mänskliga rättigheter – allt i enlighet med arbetet för Agenda 2030.

Studier som är positiva eller kritiska till Fairtrade

Studier och rapporter, bjuder sällan på svartvita svar och enkla resonemang och kräver något av en påläsning. De rapporter som nämns har Fairtrade svarat på vid flera tillfällen. Svar på bloggen i Huffington Post kan läsas på Fairtrade Internationals hemsida.

Intressant är att artiklarna från Harvard lyft fram som kritik, då dess slutsatser är väldigt positiv. Harvardstudien från 2013 är en preliminär och ej färdigställd studie, vilket framgår i titeln. I februari 2018 publicerades den färdigställda studien som visar på andra slutsatser än den preliminära studien. ”Fairtrade visar på betydande fördelar” och ”högre inkomster för certifierade odlare”.

Fairtrade anser att allt för många odlare fortfarande lever i extrem fattigdom med för låga löner och att mycket mer behövs för att komma till rätta med detta. Fairtrade är ett verktyg som handlar om utveckling och bör inte ses som en snabbfix. De senaste åren har flera oberoende rapporter från kända lärosäten visat just på att Fairtrade-premien genererat en positiv effekt genom ökade investeringar i lokalsamhället och att anställda på Fairtrade-certifierade plantage fått förbättrade arbetsvillkor.

Ett gemensamt arbete

För att utrota fattigdom krävs engagemang, arbete och vilja från flera håll. Fairtrade kommer aldrig att vara den enda aktören som kan förändra världens komplexa orättvisor. Men som ett steg i rätt riktning ger Fairtrade över 1,6 miljoner odlare och anställda möjlighet att organisera sig, nå förbättrade arbetsvillkor och en starkare position på världsmarknaden. Fairtrade verkar i områden där utmaningarna är som allra störst där Fairtrade verkligen behövs.

Övriga rapporter som Slöseriombudsmannen lyfter:

Rapporten från Agrifood bemöter Fairtrade
Rapporten från SOAS bemöter Fairtrade
Huffington Post bemöter Fairtrade International
Kopplingen till LO förklarar Fairtrade

Mer länkar

Läs mer om hur Fairtrade ägs.

Läsa mer om Fairtrade City.