Arbetsvillkor
Odlare och anställda inom det globala jordbruket arbetar inte sällan under mycket svåra villkor, med bland annat långa dagar, tunga redskap och osäkra anställningar. Fairtrade verkar för att de själva ska kunna förbättra sina arbets- och levnadsvillkor och få sina grundläggande mänskliga rättigheter tillgodosedda.
Varje dag utsätts miljontals människor för bristande respekt för de grundläggande mänskliga rättigheterna på sin arbetsplats. Det kan handla om allt ifrån hot, våld och diskriminering från en arbetsgivare – till att sakna rättigheter som ett arbetskontrakt, reglerad arbetstid och möjligheten att vara med och påverka.
När man talar om dåliga arbetsvillkor och bristande respekt för de mänskliga rättigheterna går mångas tankar till anställda vid textilfabriker i Asien. Men problemen är också mycket vanliga inom bland annat jordbrukssektorn – särskilt i länder med utbredd fattigdom.
– Innan Fairtrade hade vi många problem här, berättar hon. Vi jobbade utan skyddskläder, jobbade över utan att få övertidsersättning och många utsattes för trakasserier och kränkningar. Nu vågar vi säga ifrån när det inte går rätt till. Det finns en policy mot sexuella trakasserier och vi i jämställdhetskommittén ser till att den följs.
Foto: Christoph Köstlin
Mänskliga rättigheter i arbetslivet finns med i FN:s kärnkonventioner
Vad som menas med mänskliga rättigheter i arbetslivet definieras av den internationella arbetsorganisationen ILO, FN:s organ för mänskliga rättigheter i arbetslivet. Organisationen samlar regeringar, arbetsgivare och anställda och författar konventioner som alla medlemmar har förbundit sig till att följa genom att gå med i organisationen.
Kärnkonventionerna för mänskliga rättigheter i arbetslivet innefattar bland annat:
- rätten till fri organisering och kollektiva förhandlingar
- frihet från diskriminering
- rätten till en trygg och hälsosam arbetsmiljö
- Förbud mot tvångsarbete och barnarbete – som du kan läsa mer om på de respektive sidorna
Men trots att alla stater har förbundit sig till att följa konventionerna ser verkligheten på fält och i fabriker ofta helt annorlunda ut. Problemet med oanständiga arbetsvillkor och bristande efterlevnad av de mänskliga rättigheterna är utbredda och förekommer i alla delar av världen. Men förutsättningarna för att förbättra sina villkor är sämre för dem som dessutom saknar ekonomiska förutsättningar. När man inte ens vet om man kommer kunna sätta mat på bordet, är rätt skyddsutrustning på fält inte första prioritet. Och om man riskerar att förlora jobbet för att man ber om en extra kisspaus, kommer man troligen att vara tyst.
Migrantarbetare särskilt utsatta
En särskilt utsatt grupp är säsongsanställda och migrantarbetare. En säsongsanställd har ju per definition en tillfällig och därmed ganska osäker anställningsform, vilket försvårar möjligheten att kunna ställa krav på arbetsgivaren. Migrantarbetare vistas ofta i landet olagligt eller omfattas inte av eventuella nationella skydd. De blir en tacksam arbetskraft att utnyttja, vilket också bidrar till en ökad lönedumpning i hela branschen.
– Jag känner att vi har tagit oss ur den onda cirkeln av fattigdom. Nu har jag utbildning, jag har verktyg för att kunna förhandla och jag är stolt över att kunna föra mina kollegors talan.
På grund av de våldsamheter och ekonomiska svårigheter som plågat landet har alla lidit, menar han. Men att börja arbeta på en Fairtrade-certifierad plantage var en ljusning:
– Jag upplever en skillnad i livskvalitet. Vi har kollektivavtal som täcker löner, förmåner och andra problem som de anställda ställs inför. Vi får gratis juridisk utbildning om våra rättigheter som anställda. Dessutom jobbar vi aktivt med antidiskriminering, jämställdhet och förbud mot barnarbete.
Tuffa arbetsvillkor på plantager
Bristande respekt för de mänskliga rättigheterna i arbetslivet är vanligt förekommande vid produktion av exempelvis bananer, blommor, te och vin. Det är grödor som ofta odlas på stora plantager som ägs av lokala eller multinationella företag. Plantageägarna säljer vidare grödan men jobbar sällan själva på plantagen – utan anställer arbetskraft för att få odlingen att gå runt.
Rapporter vittnar om människor som arbetar 14 timmar i extrem värme i upp till sex dagar i rad, kvinnor som måste gömma sina graviditeter för att inte bli avskedade och hantering av skadliga kemikalier utan någon som helst skyddsutrustning. Det är vanligt att anställda vid plantager saknar formella kontrakt, frihet att organisera sig och tillgång till grundläggande hälsa och skyddsutrustning. Dessutom är deras löner ofta långt under vad som skulle behövas för att leva ett anständigt liv.
Ofta handlar det om brist på respekt för de mänskliga rättigheterna från plantageledningens sida. Men även anställda vid plantager där ledningen strävar efter att erbjuda goda villkor riskerar att drabbas, eftersom priserna på många råvaror blir allt lägre. Det gör att arbetsgivare och småföretagare pressas ännu mer, vilket i sin tur kan leda till försämrade arbetsvillkor. Till exempel visar en rapport från Oxfam att risken för att kvinnor utsätts för diskriminering och sexuella trakasserier ökar när priser pressas. Likaså risken för barnarbete och tvångsarbete. Många arbetsgivare kan känna sig tvingade att byta till mer flexibla anställningsformer, där en anställd jobbar från dag till dag och saknar ekonomiskt skyddsnät.
Samtidigt minskar medlemskapet i fackliga organisationer i många länder, och 77 procent av världens länder exkluderar vissa anställda från rätten att gå med i ett fack.
Allt detta trots att det ofta lönar sig i det långa loppet att vara en arbetsgivare som respekterar de anställdas rättigheter. Då tenderar de anställda att stanna på arbetsplatsen längre, jobba bättre och investera mer i sina lokalsamhällen.
Småskaliga odlare saknar ekonomisk trygghet
En majoritet av all världens jordbruk bedrivs dock av småskaliga odlare som själva äger och brukar sin mark, ofta tillsammans med sina familjemedlemmar. Sådana odlare är sin egen arbetsgivare, och riskerar därmed inte att utsättas för oschyssta villkor från en plantageägare. Men orättvisorna i de globala handelskedjorna gör att odlarna ändå inte alltid har möjlighet att sätta sina egna villkor. Att inte veta om priset man får för sin gröda ens kommer att täcka produktionskostnaden, eller om man har någon att sälja till i nästa vecka, skapar otrygga villkor för arbetet. Odlare tvingas jobba långa dagar för att få ekonomin att gå ihop och har inte möjlighet att ta pauser eller skaffa rätt utrustning.
Vid vissa tidpunkter, till exempel när det blir dags att skörda, kan familjerna behöva anställa ytterligare arbetskraft för att hinna med. När odlarna knappt själva kan sätta mat på sina bord, riskerar deras tillfälligt anställda att få det ännu svårare. Denna grupp saknar ofta grundläggande rättigheter som att göra sin röst hörd och få tillräckligt med lön för sitt arbete.
Vad gör Fairtrade?
Fairtrade verkar för att odlare och anställda själva ska kunna ta sig ur fattigdomen och förbättra sina arbets- och levnadsvillkor. I det handlar en väsentlig del om att utforma kriterier för schysstare villkor. Kriterierna för anställda är utformade efter de tidigare nämnda ILO-konventionerna och anger specifika krav som arbetsgivaren måste följa. De anställda väljer också själva i en demokratisk process hur de vill investera den premie som försäljningen genererar. Det är pengar som kan gå till gemensamma projekt såsom att bygga en brunn, nya bostäder eller en skola, eller till bättre utrustning eller kompetensutveckling på arbetsplatsen.
Fairtrades kriterier ska stärka anställdas rättigheter
Kriterierna fastslår anställdas rätt att engagera sig fackligt och göra sin röst hörd på arbetsplatsen. Men Fairtrade går också längre i att stärka anställdas rättigheter. Bland annat genomförs övningar i hur fackliga förhandlingar och liknande kan gå till, där både arbetsgivare och anställda får träna på hur de kan mötas i dialog. Satsningarna sker ofta i samarbete med andra arbetsrättsliga civilsamhällesorganisationer och fackförbund. Ett exempel är ”Dialogue Forum” i Peru, en plattform för rundabordssamtal som syftar till att stärka relationerna mellan odlarorganisationer och fackförbund i bananbranschen.
Här är några konkreta exempel på kraven i Fairtrades kriterier för anställd arbetskraft:
- Rätt att organisera sig i ett fristående fackförbund eller liknande organisation, för att tillsammans förhandla om sina arbetsvillkor. Även rätt att framföra klagomål eller önskningar till ledningen anonymt
- En lön som är minst i nivå med landets lagstadgade minimilön eller den regionala medellönen (beroende på vilken som är högst) och som ökar varje år
- Tillgång till rent dricksvatten och rena toaletter i anslutning till arbetsplatsen och omklädningsrum med dusch för den som hanterar bekämpningsmedel. De som hanterar bekämpningsmedel har också rätt till regelbundna hälsokontroller – vilket även övriga anställda har rätt till vart tredje år
- Rätt till lunchrast, regelbunden ledighet och vila inklusive minst två veckors betald semester och minst åtta veckors betald mammaledighet. Även rätt att vara sjuk från arbetet utan att det dras av från annan ledighet och med någon nivå av ersättning om sjukdomen varar en längre period
- Rätt till reglerad arbetstid med max 48 timmars arbetsvecka under normala omständigheter, minst en dag ledigt i veckan och betald samt reglerad övertid
- Förbud mot diskriminering och särbehandling av exempelvis män och kvinnor i arbetet (läs mer under Jämställdhet)
- Förbud mot barnarbete och tvångsarbete
Så förbättrar Fairtrade arbetsvillkor för småskaliga odlare och deras anställda
När det gäller arbetsvillkoren för de småskaliga odlarna, certifierar Fairtrade endast kooperativ. Odlare går alltså ihop för att tillsammans sälja sina råvaror och få tillgång till en större marknad. Redan genom att ta det steget har odlarna bättre chanser att få en mer stabil inkomst, bland annat eftersom de kan dela upp riskerna mellan sig. Genom att välja att Fairtrade-certifiera kooperativet stärks de enskilda odlarnas rätt att göra sin röst hörd, och de blir garanterade ett minimipris för grödan som syftar till att täcka produktionskostnaden, samt en premie för investering i lokalsamhället eller jordbruket.
I Fairtrades kriterier för kooperativ finns också specificerat vilka kemikalier som får användas vid odlingen och vilken skyddsutrustning som krävs. Kriterierna innehåller även ett eget avsnitt för anställda vid kooperativen, med bland annat krav på att de ska få lön i nivå med landets minimilön eller den regionala medellönen (beroende på vilken som är högst) och att de ska vara fria från all typ av diskriminering och ha rätt att organisera sig. Eftersom detta är en extra utsatt grupp inom leverantörskedjan arbetar Fairtrade också successivt med att stärka de tillfälligt anställdas rättigheter – något som är utmanande på grund av själva anställningsformen.