Levnads­inkomst och levnadslön

Billig mat har ett högt pris. Trots ett ökat fokus på hållbarhet inom livsmedelsproduktionen så har många av de som producerar vår mat inte råd att själva äta sig mätta. Fairtrade verkar för att odlare och anställda ska kunna leva på sin inkomst.

Att kunna tillgodose sina grundläggande behov är en mänsklig rättighet enligt FN. Trots det beräknas omkring 700 miljoner människor leva i extrem fattigdom, på mindre än 2,15 dollar om dagen. Ungefär 80 procent av dem bor på landsbygden och är sysselsatta inom jordbruket.

Det handlar om människor som inte har råd med basala utgifter för mat och tak över huvudet. Men även människor vars inkomster överstiger gränsen för extrem fattigdom befinner sig ofta i en situation där ekonomin begränsar deras möjligheter att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Pengarna kanske räcker till mat och ett enklare boende, men inte till skolgång för barnen eller sjukvård.

Levnads­­inkomst är ett mer specifikt mått

Utöver fattigdomsgränsen finns därför numera ett annat, mer täckande och specifikt mått, som anger vad en familj i en viss region behöver tjäna för att ha råd med följande förnödenheter: en näringsrik kost, rent vatten, en anständig bostad, utbildning, hälsovård, kläder och andra väsentliga behov, plus lite extra för sparande och oförutsedda utgifter. Det måttet kallas för en levnadsinkomst eller levnadslön.

Begrepp

Levnadsinkomst är den inkomst en familj på en viss plats behöver för att kunna leva ett anständigt och tillfredsställande liv. Det här begreppet använder vi främst för odlare med egen mark.

Levnadslön är den lön som ska räcka till samma saker som en levnadsinkomst. Vi använder detta begrepp för anställd arbetskraft.

En levnadsinkomst för ett familjejordbruk definieras som en tillräcklig inkomst för att ha råd med en anständig levnadsstandard för alla hushållsmedlemmar efter att kostnaderna för odlingen är täckta. Nivån för en levnadsinkomst hamnar alltså oftast långt över den internationella fattigdomsgränsen, som enligt många helt enkelt är alldeles för lågt satt.

Få odlare har en levnads­inkomst

Mycket få odlare och anställda inom det globala jordbruket tjänar i dag en levnadsinkomst. Exempelvis tjänar anställda inom banansektorn i Dominikanska republiken knappt hälften av en beräknad levnadslön, medan en genomsnittlig kakaoodlande familj i Elfenbenskusten tjänar en tredjedel av en levnadsinkomst.

Problemet är djupgående. Småskaliga odlare i länder med utbredd fattigdom har till exempel ingen kontroll över de globala marknadspriserna. Långa perioder av låga priser på en råvara har katastrofala effekter på deras inkomster och deras familjeekonomi och trygghet. Det händer att råvarupriserna faller under produktionskostnaden, så att odlarna till och med går back på sitt arbete. Så ser exempelvis verkligheten ut får många bananodlare i Latinamerika. Tidigare har även kaffeodlare i bland annat Colombia varit drabbade – något som ledde till ett upprop där odlarna hotade att dra bort sitt kaffe från världsmarknaden.

När odlare är fast i fattigdom har de inte råd att investera i mer effektiva eller produktiva jordbruksmetoder för att förbättra sin inkomst. De kan inte betala sina anställda en anständig lön, eller ännu värre, de kan utnyttja barn som billig arbetskraft. Vissa kan vända sig till att illegalt röja skog eller odla olagliga grödor i ett försök att tjäna mer.

Olika utmaningar för odlare och anställda

Småskaliga odlare har andra typer av utmaningar än anställda inom jordbruket. Därför skiljer man i regel på levnadsinkomst för småskaliga odlare, och levnadslön för de som är anställda vid en plantage.

En småskalig odlare med egen mark har ofta många kostnader förknippade med sitt jordbruk, utmaningar på grund av klimatförändringarna och begränsade möjligheter att förhandla om priset de får för sin råvara. En dålig odlingssäsong kan betyda att det inte blir någon inkomst alls.

Anställda inom jordbruket får en lön, men ibland är den så låg att den inte går att leva på. Begreppet levnadslön innebär en lön som räcker till mat, kläder, boende, sjukvård, utbildning, transport och en liten extra summa för oförutsedda händelser. Vissa länder har en lagstadgad minimilön, men den är ofta lägre än en levnadslön i det aktuella landet. Ett genomsnitt av 14 länders minimilöner i Afrika, Asien och Latinamerika, kommer bara upp till 53 procent av de beräknade levnadslönerna i samma länder.

Vad gör Fairtrade?

Fairtrades mål är en värld där de som odlar råvarorna vi har på våra bord ska ha säkra och hållbara inkomster och därmed få större inflytande över sin framtid. I likhet med måtten på levnadslön och levnadsinkomst handlar det alltså om mer än att bara klara sig för dagen. Därför är Fairtrade en aktiv part i det globala arbetet med levnadsinkomster och levnadslöner, bland annat genom Global Living Wage Coalition, som arbetar med att ta fram nivåer för levnadslöner och levnadsinkomster i olika länder och regioner.

År 2017 tog Fairtrade fram en strategi för att successivt stänga gapet mellan faktiska inkomster och levnadsinkomster, Fairtrade Living Income Strategy. Strategin fokuserar på sju olika åtgärder:

• Hållbar prissättning. Fairtrade har räknat ut referenspriser för levnadsinkomst för flera olika råvaror och regioner. Det ger alltså en indikation på hur mycket en odlare måste få betalt för en viss råvara för att nå upp till en levnadsinkomst. Referenspris finns än så länge för kakao i Ghana och Elfenbenskusten, vanilj i Uganda och Madagaskar, samt för kaffe i Colombia, Uganda och Indonesien.
• Ökad försäljning. Ju mer en odlare säljer som Fairtrade, desto större blir deras inkomst. Nationella Fairtrade-organisationer i över 20 länder (däribland Sverige) arbetar med att få fler företag och konsumenter att välja Fairtrade.
• Hållbara skördar. Det finns fortfarande mycket utrymme för att förbättra produktiviteten och motståndskraften inom det småskaliga jordbruket. När odlare kan odla lika mycket på mindre mark frigör de utrymme för att odla andra grödor också. Det blir ett sätt att komplettera inkomsten och minska beroendet av en enskild produkt.
• Kostnadseffektivitet. Fairtrade utvecklar verktyg som odlare kan använda för att hålla koll på sina kostnader och inkomster, vilket gör dem bättre rustade att fatta affärsmässiga beslut.
• Effektiviserade kooperativ. Fairtrades producentnätverk stöttar odlarkooperativ i att förbättra sin styrning och ledning så att de kan bli bättre på att skapa värde för medlemmar.
• Strategisk premieanvändning. Småskaliga odlare använder ofta Fairtrade-premien till investeringar i jordbruket som leder till större produktivitet.
• Ökat medvetande och opinionsbildning. Fairtrade arbetar tillsammans med företag, regeringar och civilsamhälle för att lyfta frågan och göra levnadsinkomster till norm. Inom ramen för opinionsarbetet har det bland annat tagits fram förslag på lagstiftning som kan bidra till levnadsinkomst inom kakaobranschen.

Minimipris och premie avgörande för odlares inkomster

Förutom internationella samarbeten och strategier är själva Fairtrade-certifieringen på kooperativ och plantager ett konkret sätt att dagligen verka för ökade inkomster för odlare och anställda i länder med utbredd fattigdom.

Fairtrades minimipris är ett lägstapris som odlare får när världsmarknadspriset faller under hållbara nivåer. Olika minimipriser gäller för olika råvaror, ursprung och kvaliteter – och de uppdateras ofta utifrån aktuella förutsättningar.

Dessutom får odlarna en Fairtrade-premie vid försäljning av råvaran. Den är tänkt att gå till utveckling av jordbruket eller lokalsamhället. Premien kan användas för att investera i effektivare jordbruk och på så sätt bidra till att öka odlares inkomster. Den kan också investeras i utvecklingsprojekt som gynnar hela samhällen, till exempel skolor, vårdcentraler och tillgång till rent vatten. 

En studie av kakaokooperativ i Elfenbenskusten från 2021 visar att Fairtrade-certifierade kakaoodlare ökade sina inkomster med så mycket som 85 procent sedan 2018, vilket gjorde att fler odlare kom upp i nivån för en levnadsinkomst. Nivåerna för hur många som tjänar en levnadsinkomst är dock fortfarande låga, även bland Fairtrade-certifierade odlare. Så ser verkligheten i de globala leverantörskedjorna ut i dag – och därför är Fairtrades minimipris och arbetet mot en levnadsinkomst så viktigt.

Fairtrades baslön – ett steg mot levnadslön

I Fairtrades kriterier för anställd arbetskraft står det att lönen ska öka årligen för att hela tiden minska glappet till en levnadslön. Vissa råvaror har kommit längre än andra på den punkten: till exempel har Fairtrade sedan 2021 en baslön för bananer som uppgår till minst 70 procent av en uträknad levnadslön och som är ett krav för alla Fairtrade-certifierade bananplantager att betala ut.

Även i kriterierna för blommor finns krav på baslön, vilket bland annat gjort att lönerna för anställda vid en blomsterplantage i Tanzania höjts med 30 procent.

Fairtrade uppmuntrar också till kollektiva förhandlingar som ett konkret sätt för anställda att få upp sina löner. Rätten till fri organisering slås fast i kriterierna och dessutom verkar Fairtrade aktivt för att främja dialog mellan arbetsgivare och anställda genom bland annat utbildningar och att stärka fackliga organisationer.