Rätten till levnadsinkomst: En förutsättning för Agenda 2030

Sverige är ett av de länder som konsumerar mest bananer, kaffe och kakao per invånare i världen. Men det många inte vet är att de människor som odlar och skördar dessa grödor sällan får ihop en levnadsinkomst som täcker deras basbehov.

Miljontals odlare och anställda i länder med utbredd fattigdom är underleverantörer till de globala livsmedelskedjorna. Deras arbete är avgörande för att förse världens befolkning med mat på borden. Samtidigt utgör dessa familjejordbruk en betydande andel av de människor på vår jord som lever i extrem fattigdom. Många av dem lyckas aldrig tjäna ihop en levnadsinkomst – det vill säga den inkomst som behövs för att kunna försörja sig själv och sin familj med näringsriktig mat, en anständig bostad, utbildning och sjukvård.

Vi har i den här rapporten sammanställt 18 undersökningar om levnadslöner som utförts inom ramen för nätverket Global Living Wage Coalition. De genomsnittliga faktiska inkomsterna för anställda i dessa studier ligger på 65 procent av de beräknade levnadslönerna. För anställda på bananplantager i Dominikanska republiken och inom rossektorn i Etiopien är lönen så låg som 49 respektive 33 procent av en levnadslön. Resultatet visar på en världshandel med systematiskt ohållbara inkomster och löner för odlare och anställda i länder med utbredd fattigdom.

Sammanställning av levnadslöner och levnadsinkomster

I rapporten jämför vi även länders lagstadgade minimilöner med levnadslöner. Minimilönerna kommer i genomsnitt upp i 53 procent av levnadslönerna. Att betala minimilöner är alltså inte en funktionell indikator för social och ekonomisk hållbarhet.

Många kakaoodlare i Elfenbenskusten lever under Världsbankens definition av extrem fattigdom. Den beräknade levnadsinkomsten för kakaoodlare i landet ligger på 2,49 dollar per dag. En genomsnittlig familj, som har tillgång till mindre än fyra hektar kakao, tjänar drygt en tredjedel (36 procent) av en levnadsinkomst.

Leder till kränkningar av mänskliga rättigheter

Odlares och anställdas låga inkomster hindrar på många sätt en hållbar utveckling och leder till kränkningar av mänskliga rättigheter. En av många konsekvenser blir att föräldrar tvingas låta sina barn arbeta i stället för att gå i skolan. Inkomsterna är i många fall så pass låga att det är svårt att se hur människor ska kunna ta sig ur fattigdomen.

Utmaningen är lika komplex som enkel: Alla i de globala leverantörskedjorna borde få en inkomst som det faktiskt går att försörja sig på. För att detta ska bli verklighet behöver alla aktörer i handeln prioritera och ta hållbarhetsfrågorna på största allvar. Det gäller såväl konsumenter och företag som de politiker som sätter spelreglerna för konsumtionen och produktionen.

Vår konsumtion kan – om produktionen görs socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbar – bidra till att miljontals människor får sin rätt till en tillfredsställande levnadsstandard tillgodosedd.

Den här rapporten har ambitionen att öka kunskapen om löner och inkomster i den globala jordbruksproduktionen och diskutera hur olika aktörer kan bidra till en hållbar världshandel. I sista kapitlet finns konkreta rekommendationer till regeringen, folkvalda, företag och upphandlare.

Vad gör Fairtrade?

Fairtrade är en tredjepartscertifiering med uttalat mål att motverka fattigdom och stärka människors inflytande och handlingskraft – med syfte att skapa förändring och utveckling. Fairtrade-kriterierna baseras på bland annat ILO-konventionerna för mänskliga rättigheter i arbetslivet samt syftar till ekonomisk utveckling och miljöhänsyn. Certifiering och kontrollen av att Fairtrades kriterier efterlevs av producentorganisationer, exportörer och importörer utförs av Flocert som är ett oberoende internationellt certifieringsorgan med ISO 17065-ackreditering.

1. I en världshandel med så pass låga ersättningar att det är svårt för många att ta sig ur fattigdom, behövs extraordinära insatser. Det är mot den bakgrunden som Fairtrade som tredjepartscertifiering har skapats. Vårt uppdrag är att öka kunskapen om odlares och anställdas villkor i länder med utbredd fattigdom, stärka deras position i världshandeln, löpande se till att det görs tredjepartskontroller av handelskedjan utifrån Fairtrade-kriterierna och bidra till ökad konsumtion av Fairtrade-märkta varor.
2. Fairtrade-kriterierna skapar förutsättningar för odlare och anställda i länder med utbredd fattigdom att förhandla löner och priser, samt öka avkastningen på sina grödor. Rätten att organisera sig och förhandla ersättningar kollektivt är ofta en förutsättning för anställda att höja lönerna.
3. Genom Fairtrades minimipris får certifierade odlare ett skyddsnät om världsmarknadspriserna sjunker.
4. Producenterna får även en Fairtrade-premie som investeras för att öka produktiviteten eller i exempelvis i skolor, vårdcentraler, rent dricksvatten etcetera. Det innebär satsningar som möjliggör uppfyllandet av rätten till utbildning, sjukvård, näringsrik kost etcetera. Beslut om hur premien ska användas fattas av de berörda i en demokratisk process. År 2017 betalades det ut 1,7 miljarder kr i premier.
5. Genom att löpande göra undersökningar med en transparent och systematisk metod bidrar Fairtrade och Global Living Wage Coalition till att det fastställs levnadslöner och referenspriser för levnadsinkomster, vilket är viktiga beslutsunderlag för aktörer på marknaden och politiker. Exempelvis betalar tre chokladföretag redan Fairtrades referenspris för levnadsinkomst vid köp av kakao från odlare i Västafrika.
6. Genom Fairtrades fokus på levnadsinkomster och levnadslöner ses kriterierna regelbundet över. I oktober 2019 höjs exempelvis Fairtrades minimipris, premie och ekologiska prisdifferential för kakao i Elfenbenskusten och Ghana.